Hembygdskretsen Tumathorp

KUNGALEVET TOMMARP

från kusten, etablerade den danske kungen Sven Estridsen vid mitten av 1000-talet en kungsgård, och platsen fick därmed betydelse som kunglig centralort, ett kungalev

Invid en krök av Tommarpsån,  på redan utlagda tomter en omfattande bebyggelse i form av både långhus och grophus. Både kulturlager och fynd från de arkeologiska undersökningarna i Tommarp visar att den äldsta bebyggelsen har haft en ganska jämn spridning på platsen. Detta tyder på att i princip hela det medeltida stadsområdet togs i anspråk relativt omgående, sannolikt under perioden ca 1050–1150. Detta bekräftas t.ex. av de arkeologiska undersökningarna under 1990-talet, då både kulturlager och fynd från 1000–1100-talet framkom på området ned mot ån.

     På kungsgården har det sannolikt funnits ett myntverk, något som fyndet av tre mynt med Tumathorp präglade på antyder. Mynten är slagna under tre danska kungar: Sven Estridsen (1047-1074), Harald Hein (1074-1080) och Knut den helige (1080-1086).

      I kung Valdemar den stores privilegiebrev till klostret år 1161 nämns en donation av fem kvarnar i Tommarpsån. Under tidig medeltid hade kvarnarna en viktig roll för städerna, där kvarnarna tillsammans med kvarnmonopol över ett område kunde vara en betydelsefull faktor för staden inre utveckling. Även ett kvarnmonopol pekar således i riktning mot ett administrativt centrum, såsom en kungsgård eller borganläggning.

     Från slutet av 900-talet till ca 1200 anses städerna i det dåtida Danmark fungerat som viktiga förvaltningsorter för den framväxande kungamakten. För Skånes del rör det sig om Lund, Lomma, Helsingborg och Tumathorp. De benämns även som kungalev i kung Valdemars Jordebog från 1230-talet.  Kungalev utgörs i sin tur av egendomar som tillhör det kungliga ämbetet, och de har tolkats som kronans kungsgårdar eller förvaltningsgårdar med tillhörande egendomar och rättigheter. De anses ha utgjort den grundläggande enheten i den kungliga maktapparaten.

      Det finns en händelse i Heimskringla (Magnussönernas saga) som understryker att Tumathorp hade en viss betydelse under 1100-talet. Omkring 1120 företar den norske kungen Sigurd Jorsalafar ett härtåg in i Östersjön. Det nämns att kungen plundrade ett ”thorp” som hette Tumathorp inte långt från Lund, på vägen till Kalmar. Historieprofessor Dick Harrison kallar händelsen för ett ”österlenskt korståg”.

Rekonstruktion av Tumathorp vid 1100-talets början. Centralt i orten låg kungsgården. Norr om denna låg torget och sockenkyrkan. I övrigt dominerades bebyggelsen av långhus och ett stort antal grophus. Illustration: Hans Ekerow.

KLOSTRET I STADEN

Omkring 1155 sker en radikal förändring på platsen för kungsgården. Då grundas premonstratenserklostret, troligen på initiativ av ärkebiskop Eskil. År 1161 utfärdar Valdemar I ett privilegiebrev för klostret, varvid han tillför detta två kyrkor i staden och fem kvarnar i ån. Härav framgår att det materiella underlaget för klostret i huvudsak är av kungligt ursprung. Instiftandet av klostret kan ha inneburit en kunglig reträtt från en politik, som under tidig medeltid skapat kungliga centra av administrativ art i områden där kungen hade behov av att stärka sin makt. Men kungamakten avstår sannolikt inte från hela sitt administrativa centrum, eftersom Tommarp omnämns som kungalev i kung Valdemars Jordebog från 1230-talet.

      Det som bröderna först började bygga var klosterkyrkan och kapitelsalen. Mycket tyder på att klostret har byggts enligt den ideala klosterplanen, dvs. som en fyrlängad, sluten anläggning. Utanför den stängda anläggningen låg köksträdgården, fruktträdgården, verkstäder, stallbyggnader, gästhärbärge, bryggeri och andra byggnader för praktiska ändamål. Genom annekteringar av de två kyrkorna i Tommarp, S:t Nicolai i Simrishamn samt de tre sockenkyrkorna i Järrestad, Gladsax och Vallby lade ärkebiskop Eskil sedan grunden till klostrets ekonomiska välstånd.

      I klostrets urkunder nämns även ett antal altare i klosterkyrkan, vilka genom sin mångfald och sina lägen bekräftar att det funnits ett tvärskepp med östkapell. Före år 1443 var endast klosterkyrkan belagd i urkunderna, men i ett dokument från detta år omnämns refektoriet (matsalen), dormitoriet (sovsalen), de enskilda munkcellerna, fängelset samt kapitelsalen.

      Under hela medeltiden var klostret en viktig maktfaktor genom sitt stora innehav av gårdar och jordar i och omkring Tumathorp. Till klostret strömmade även in många gåvor i form av jord och pengar, i utbyte skulle prästmunkarna läsa själamässor för de döda.

Den händelse som lade grunden till klostrets svårigheter under den senare delen av medeltiden var den brand som drabbade klostret runt år 1300. Brandens ekonomiska konsekvenser för klostret nämns ett flertal gånger i de skriftliga källorna under 1300- och 1400-talen.

      Men det var inte enbart brandkatastrofer och byggnadsarbeten som låg bakom de dåliga ekonomiska förhållandena för klostret under den senare delen av medeltiden. Efterhand tar godstransaktioner och godsstrider ett allt större utrymme för klosterbröderna, vilket innebar att de första århundradenas entusiasm och stränga klosterliv förvandlades till ett andligt förfall.

      I ett brev från år 1529 påpekar konung Frederik I ett antal fel och lydnadsbrott som klosterabboten har begått. På grund av detta berövas han sitt ämbete, och klostret förlänas i stället på livstid åt kungens sekreterare, Morten Krabbe. Då Krabbe redan år 1532 blev domprost i Oslo bortförlänades klostret istället till borgmästaren i Malmö, Jörgen Koch. Vid denna tidpunkt betraktades alltså klostret som kronans egendom. I samband med Grevefejden överlämnades klostret år 1535 till Börje Jensen Ulfstand till Glimminge och Örup, men redan samma år fick abboten Jep Olufsen ledningen över det. År 1540 bortförlänades Tommarps kloster till riddaren och riksrådet Mogens Gyldenstierne (till Iversnæs). I denna urkund nämns inte längre något underhåll av munkar eller upprätthållande av gudstjänster, vilket sannolikt innebär att klosterfolket då har lämnat klosterbyggnaderna. Indragningen av klostret i Tommarp var sannolikt den mest genomgripande förändringen i egendomsfördelning i sydöstra Skånes historia.

I samband med undersökningen av klostret år 2005 framkom lämningar av den södra klosterlängan i Östra Tommarp. Till höger (öster) fanns klosterköket och till vänster (väster) en källare. Dessa avgränsades av en tvärmur med en källarnedgång. Foto: Ulrika Wallebom.

S:T JÖRGENS HOSPITAL UTANFÖR STADEN

Ungefär 500 m öster om Tumathorp uppfördes före år 1285 ett spetälskehus. Hospitalets läge antyder den medeltida vägsträckningen österut, då sådana institutioner i allmänhet var placerade intill in- och utfartsvägar.

      Idag finns ingenting kvar av hospitalets byggnader ovan mark. Men sommaren 1967 kunde hospitalet lokaliseras på åkern ovanför nuvarande Ullspinneriet tack vare att det gick att skönja grundmurarna efter en kyrka eller ett kapell med absid längst i öster som ojämnheter i den omogna säden. Curt Wallin menar att spetälskestiftelsen kan vara samtida med instiftandet av klostret vid mitten av 1100-talet.

      De medeltida urkunderna visar att järnet var en viktig beståndsdel i landgillesprestationerna för hospitalets gårdar i Osby. Med undantag av prästbostället och klockarens jord var hela kyrkbyn lagd under spetälskehuset i Tommarp. Det som drar till sig störst intresse i hospitalets jordebok är noteringen om att de 9 hospitalsgårdarna i Osby socken årligen levererade över

järn till spetälskehuset. Mycket tyder på att föreståndaren för hospitalet redan vid mitten av 1100-talet var ledare för järnexporten från myrmalmsområdet kring Osby.

   Med tanke på de nära förbindelserna mellan spetälskehuset, klostret och den medeltida staden verkar det troligt att området kring Tommarp genom en samordnad insats täckt sitt järnbehov från Osby socken. I samband med de arkeologiska undersökningarna 1959 och 1960 på egendomen Hemmet, i den norra utkanten av staden Tumathorp, påträffades en standardiserad form av smidesjärn som har en direkt koppling till denna järnimport från Osbytrakten.

En standardiserad form av smidesjärn som sannolikt var Tommarps viktigaste exportvara under högmedeltiden.

STADENS OLIKA ANSIKTEN

I ett område i den norra delen av staden, delvis utanför stadsbebyggelsen, anlades under 1200-talet ett antal öppna gropugnar, vilka bl.a användes för järnutvinning och bearbetning av järn. Gropugnarna innehöll rikligt med slagg och ett antal små tunna järnstycken med oval form, s.k. ämnesjärn. Det ”standardiserade” smidesjärnet, totalt omkring 160 ovalformade stycken, var sannolikt avsedda för distribution till smedjor. Ämnesjärnet visar att man under 1200- och 1300-talen sysslat med järnhantering i stor skala i Tommarp.

Vilken institution som var ansvarig för denna närmast ”industriella” verksamhet under 1200- och 1300-talet i staden är oklart, men sannolikt har den omfattande järnhanteringen i den norra delen av staden bedrivits under kunglig kontroll. Det standardiserade smidesjärnet kan ha varit Tommarps viktigaste handelsvara, kanske den produkt som lade grunden till stadens storhetsperiod under högmedeltiden.

Under stadens storhetstid, ca 1200–1400, minskar stadens bebyggelse något i omfattning. Detta kan verka lite paradoxalt, men det arkeologiska källmaterialet visar ganska tydligt att bebyggelsen haft sin största utbredning under stadens äldsta period, omkring 1050-1150 e. Kr. Därefter stramas bebyggelsen åt, delvis beroende på klostrets etablering vilket sannolikt innebär att bebyggelsen i framför allt den södra delen av Tommarp fick lämna plats för klostret med all dess verksamhet.

På ett flertal ställen i Tommarp har det påträffats lämningar efter ganska stabila huskonstruktioner, vilka varit uppförda på stensyll och med lera som väggfyllnad. Mycket talar för att bebyggelsen i Tommarp under högmedeltiden framför allt bestått av korsvirkeshus.

S:t Knutsgillet var ett köpmannagille, en sammanslutning som var vanlig i de medeltida städerna. Medlemmarna i gillet skulle bl.a. stödja och hjälpa varandra i ekonomiska svårigheter. Från Tommarp finns ett sigill som tillhör S:t Knutsgillet. Detta är på stilistiska grunder daterat till omkring 1275, vilket innebär att man kan räkna med att det från 1200-talets andra hälft fanns tillräckligt många köpmän i Tommarp för att upprätta ett sådant gille.

I ett av riddaren Børge Thorkilsen (Bing) till Gladsax upprättat testamente från år 1344 nämns borgerskapet i staden (villa) Tommarp och deras sigill. Ett gemensamt sigill tyder på en samlad organisation och ett gemensamt ansvar. Notisen om stadssigillet är det äldsta skriftliga belägget för Tommarp som stad. Det äldsta kända stadsprivilegiet existerar först år 1414. Från 1400- och 1500-talen finns ett antal urkunder med medeltida sigill med bomärken från Tommarp. Urkunderna har undertecknats av både borgmästare, rådmän, byfogde och borgare i staden, vilket tyder på att Tommarp under senmedeltiden framträder som rådsstad.      De arkeologiska undersökningarna 1967 och 1968 visade att det inne på nuvarande kyrkogården, nordväst om kyrkan, funnits byggnader av sten. Bäst bevarad av stenbyggnaderna var en murad källare med grunden efter ett intilliggande hus. Huset kan vara resterna efter rådhuset i staden, vilket delvis bekräftas av husets placering mellan kyrkan och torget. Fyndmaterialet i källaren tyder på att huset sannolikt har använts under 1400- och 1500-talen.

Inför utvidgningen av kyrkogården väster om kyrkan genomfördes en arkeologisk undersökning år 1960. Inom området framkom stenläggningar av kullersten som sannolikt är rester efter stadens torg, vilket låg väster om kyrkan och norr om klostret.

På köpstadsdagen i Malmö 1504 kom ett beslut om att endast sju marknader skulle få hållas i Skåne. Tommarpsmarknaden avlystes dock 1516, då endast två marknader i Lund samt en vardera i Åhus och Ängelholm bibehölls. Men ännu under den första hälften av 1600-talet fanns det en marknad i Tommarp, vilken var bygdens enda och hölls omkring den 30 juni.

Så här kan Tumathorp ha gestaltat sig under storhetstiden runt år 1300. Centralt på orten låg klostret. Norr om detta låg torget och stadskyrkan S:ta Maria. Illustration: Hans Ekerow.

STADENS FÖRVANDLING TILL BY

  Tumathorps tillbakagång från slutet av 1300-talet berodde delvis på Simrishamns ökade betydelse som en viktig hamn och handelsplats för Hansan, och delvis på klostrets tillbakagång efter branden ca 1300.

   Redan omkring år 1520 förelåg ett beslut om att stadsprivilegierna för Tumathorp skulle dras in. Detta beslut verkställdes dock inte, utan år 1523 utfärdade ärkebiskopen ett brev där han delger myndighetspersoner och borgare i staden att de inte är tvungna att riva sina hus och flytta till andra städer. På listorna över rikets köpstäder från år 1536 och 1537 är Tommarp fortfarande upptagen.   

    På Christian III:s resa i Skåne år 1537 beslutades slutligen att Tommarp skulle sättas på landgille. Detta innebar att Tommarp förlorade sina stadsprivilegier, och samtidigt tappade även köpmännen och handelsmännen rätten att bedriva köpenskap i staden. Förmodligen innebar det att en stor del av stadens befolkning flyttade till Simrishamn och Ystad. De som inte flyttade började successivt att förvandla sig från stadsbor till bönder. Gårdarna som vi ser på skifteskartan från 1795 börjar uppföras och den gamla stadsbebyggelsen försvinner. Även klostret och spetälskehospitalet nedrivs, och mycket av stenmaterialet används istället som byggnadsmaterial i gårdarna, och till uppförandet av den nya stenbron över tommarpsån vid slutet av 1700-talet. Slutligen har stora delar av staden förvandlats till åkermark. Men ännu idag kan häpnadsväckande lämningar påträffas i samband med arkeologiska undersökningar....

För mer informtion om det medeltida Tommarp, se:

Jönsson, Lars & Wallebom, Ulrika 2006. Tommarp och Simrishamn – Österlens medeltida städer. Utgiven av Nya föreningen för fornminnes- och hembygdsvård isydöstra Skåne. Ingår i projektet Skånska städer. Simrishamn

Jönsson, Lars 2011. Tommarp – Kunglig produktionsort och klosterstad. Lic-avhandling i Historisk Arkeologi. Lund Studies in Historical Archaeology 13. Lunds Universitet.

Skifteskartan från år 1795. På kartan framgår sannolikt hur gatunätet kan ha gestaltat sig under medeltiden.